Lektionstipset – Kvaltävlingsfrågor 2026

I bildskärmar och projektorer används additiv färgblandning vilket innebär att ljusstrålning med olika våglängder blandas för att få fram nya färger. De tre primärfärgerna i RGB systemet är Röd, Grön och Blå. Alla övriga färger kan tas fram genom att blanda dessa färger i olika proportioner.

När dessa tre färger lyser lika starkt på samma punkt, uppfattar ögat det som vitt ljus. Vi uppfattar ljuset som svart när vi inte har ljusstrålning från någon av färgerna. Uppfattningen av färger beror på hur våra ögon och hjärna tolkar ljusets våglängder. Ett annat ord fr additiv färgblandning är optisk färgblandning.

En vit tröja reflekterar det mesta av ljuset men ytan är så ojämn att ljuset studsar i alla riktningar. För att en yta ska
fungera som en spegel måste ytstrukturen vara slät i samma storleksordning som våglängden på ljuset. Om de “släta” ytorna är mindre än våglängden kommer inte bilden att bli skarp. Speglar är oftast släta ner till nanometernivå. Som jämförelse kan vi titta på radarvågor (radiovågor ca 3 – 10 cm) som reflekteras till en bild av väldigt stora objekt.

Fenomenet när det infraröda ljuset omvandlas till grönt kallas frekvensdubbling. Kristallen i experimentet är ett så kallat olinjärt optiskt material. När laserljus passerar genom ett sådant material kan två fotoner slås samman till en ny foton med dubbla frekvensen (halva våglängden) som de ursprungliga, och sammanlagda energin. Det gröna ljuset är fortfarande laserljus (monokromt och koherent ).

Vid ideala förhållanden (som på lasercentrum) kan nästan allt ljus omvandlas, men i många användningsområden omvandlas bara en liten del av ljuset. Det resterande infraröda ljuset brukar då filtreras bort.

Eftersom våra ögon är placerade med ett litet mellanrum i ansiktet får hjärnan in två bilder som är lite olika. Objekt som befinner sig nära får en större förskjutning och objekt långt borta nästan ingen alls. Hjärnan sätter sedan ihop bilderna till en 3D-bild. För att skapa en 3d-bild från en platt skärm måste ögonen få olika bilder. Biograferna löser detta med polariserat ljus och glasögon med linser som är polariserade med 90 graders vinkel i förhållande till varandra.

3D-TV har ofta glasögon med linser som växlar mellan klara och mörka med väldigt hög frekvens, tv:n behöver då ha dubbelt så hög uppdatering och visar varannan bild för höger respektive vänster öga. En äldre teknik för monokrom (svartvit) film visar en röd bild för vänster och en blå för höger och glasögonen är försedda med färgfilter.

Kuben har 6 sidor . Eftersom alla sidor är släta och kvadratiska, räcker det med två trianglar per sida.
Summa 12 trianglar.

Texten är citerad från SMHIs hemsida (https://www.smhi.se/kunskapsbanken/meteorologi/regn/hur-mats-nederbord):
”SMHI har drygt 600 stationer som rapporterar nederbörd. Av dessa är cirka 120 automatiska och resten är manuella.
Eftersom det i praktiken är svårt att hitta helt ideala placeringar av nederbördsmätare, så försöker man minska vindensnegativa inverkan på mätningarna med hjälp av olika typer av artificiella vindskydd. Eftersom vindförlusterna i allmänhet är större för snönederbörd än regn, så är det framför allt i länder med kallt klimat som man använder artificiella vindskydd.

Alter är ett vindskydd som består av ett antal smala plast- eller metallskivor som kan svänga i vinden. Alterskyddet passar bra för stationer som inte har daglig tillsyn eftersom det inte så lätt byggs upp snödrivor på vindskyddet.
För att höja vindskyddets aerodynamiska egenskaper kan man sätta upp ett andra alterskydd utanför det ordinarie.
Denna variant används dock inte av SMHI, utan förekommer främst i Nordamerika”.

Moln uppstår när vattenånga i luften kondenserar och bildar små vattendroppar. Hur mycket vattenånga som luften kan innehålla beror främst på temperaturen. Moln bildas därför oftast när luften kyls ner, och dess förmåga att bära
vatten blir lägre. Detta kan t ex ske när varm luft rör sig uppåt, t.ex. vid ett berg eller om varm luft stiger över kall luft
vid en front. Luften kan också kylas ner om varm luft rör sig över en kallare yta.

Stål är en legering med järn som basmaterial. Det är formbart samtidigt som det klarar hög  värme, och används i allt från broar och bilar till skruvar och bultar. Det är ett cirkulärt material vilket betyder att allt stål kan återvinnas och användas igen.

På grund av att de flesta stålsorter är magnetiska kan stål, efter demontering av produkten, sorteras ut med en elektromagnet för att återvinnas eller återanvändas. https://www.jernkontoret.se/sv/stalindustrin/tillverkning-anvandning-atervinning/slutprodukter-av-stal/

För att skapa stål med specifika egenskaper tillsätts olika legeringsämnen, t.ex. krom och nickel. Omfattande forskning bedrivs för att hitta den optimala legeringen för ett specifikt användningsområde.
https://www.jernkontoret.se/sv/stalindustrin/tillverkning-anvandning-atervinning/ravaror/

Det finns vissa rostfria legeringar av stål som är ickemagnetiska, till exempel Austenit. https://en.wikipedia.org/wiki/Austenite

I en tryckkokare är trycket ca 80% högre än normaltrycket. Därför kokar vattnet vid ca 120 °C och koktiden mer än halveras. Enligt Arrhenius ekvation höjs nämligen reaktionshastigheten vid högre temperatur. En temperaturökning på 10°C ger en 2 till 3 gånger snabbare reaktionshastighet. Detta innebär att de kemiska reaktioner i maten som gör att den blir tillagad går snabbare.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Arrhenius_ekvation

Molekylen kan lösa sig i både vattnet och i oljan. Ett emulgeringsmedel har en vattenälskande ”polär” del och en ”opolär” del som är vattenavvisande men trivs i fett. Med ett emulgeringsmedel kan små oljedroppar hållas svävande i vatten under lång tid.

Det finns mer fisk att tillgå i lägre trofinivåer eftersom respirationen gör att det förloras biomassa mellan varje nivå. Detta gäller för alla ekosystem och för livsmedelsproduktion, och ännu mer när det kommer till jämnvarma djur på land.

Om man bara tar bort toppredatorerna hamnar ekosystemet i obalans eftersom deras bytesdjur då kan öka ohämmat.

Fosfor är ett viktigt näringsämne för växter, och växterna tar upp det från jorden genom rötterna.

Syre behöver växter för att kunna respirera, men syret hämtas ur luften. Väte byggs in i fotosyntesen, men växterna får väteatomer genom att spjälka vatten. Kolet som behövs får växterna från koldioxiden i luften.

Fosfor bygger upp cellmembranen, är bärare av genetisk information och transporterar och lagrar energi.

Efter mer än 50 år med rymdfärder vet man mycket om hur astronauternas muskler och skelett försvagas och hur det kan motverkas genom träning, däremot är detaljerna kring mekanismerna som driver försvagningen inte lika välkända. Musklerna kan försvagas även på jorden bland annat som resultat av vissa sjukdomar. För att kunna utveckla bättre
behandlingsmetoder för att motverka den muskelförsvagning som uppstår vid dessa sjukdomar är det värdefullt att förstå exakt vad som händer i musklerna och hur generna styr detta. Särskilt värdefullt är det att kunna studera vad som händer när man inte behöver ta hänsyn till gravitationen, eftersom man då lättare kan isolera just de mekanismer som bidrar till försvagningen. Därför är det speciellt intressant att studera vad som händer i kroppen hos astronauter i omloppsbana.
https://www.forskning.se/2024/01/22/rymdmedicin-kroppen-rymden-mars/

Även om fallskärmhoppare också befinner sig i fritt fall innan fallskärmen löses ut är detta alldeles för kort tid för att det ska få någon noterbar effekt på muskler och skelett.

Dykarsjuka uppstår som resultat av ett snabbt tryckfall, och har inget med gravitationen att göra.

Även om isen vid polerna skulle smälta så skulle vattenmassorna finnas kvar på jorden och bidra till gravitationen. Möjligen skulle en omfördelning av vattenmassorna på jordens yta kunna ge en noterbar påverkan på den lokala gravitationen, men det skulle inte bidra till någon större minskning av jordens gravitation.

I rymden upplever man det som att man är tyngdlös. Att lyfta tunga saker är därför inte jobbigt och bygger inte muskler.

Det hjälper inte att lasta stora tyngder på ryggen, du får inget större motstånd ändå, och det är dessutom svårt att hålla sig kvar på marken.

Att ändra riktning på tunga vikter kräver förvisso en viss kraft, men det kommer att vara nästan hopplöst att göra armhävningar om du inte binder fast dig i golvet. Detta är ingen bra träningsmetod om man vill bygga muskler.

Att försöka använda hantlar fungerar inte mycket bättre. Hantlarna upplevs tyngdlösa. Även om de har en viss tröghet som gör att du behöver lite kraft för att ändra riktningen från upp till ner så får du ingen bra träning av hantlar, effekten blir inte alls lika bra som på jorden.

När du gör situps så jobbar du mot din kroppstyngd. Att göra situps med fötterna fästa högt uppe på en vägg kräver stort arbete på jorden, men i rymden spelar det ingen roll om fötterna pekar upp eller ner, det blir alltid väldigt lätt att göra situps, och det ger ingen bra träning.
Att dra i ett elastiskt band är däremot effektivt. Oavsett om du är tyngdlös eller inte är det lika jobbigt att dra ut banden. Detta är en utmärkt träning i rymden som astronauter ofta använder sig av.

För att tomatplantan ska bära frukt behöver den först utveckla blommor som sedan behöver pollineras. Den behöver alltså genomgå ett antal utvecklingssteg, som var och ett innebär sina egna utmaningar. För salladen är det främst bladen vi äter, vilket gör att den är betydligt enklare att odla.

Temperaturen på rymdstationen kontrolleras noga och kan anpassas efter de växter man vill odla, och är därför inte en faktor som skiljer tomaten från övriga växter.

I rymden finns ingen skillnad på upp och ner, så det är korrekt att säga att tomaten inte kan skilja på upp och ner i rymden. Detta gäller dock även alla övriga växter, och innebär därför ingen skillnad mellan tomat och sallad.

Eftersom vi än så länge inte har hittat utomjordiskt liv är inte heller utomjordiska växtsjukdomar någon riskfaktor för tomatplantorna på ISS.

https://www.nasa.gov/exploration-research-and-technology/growing-plants-in-space/

För att en propeller ska bidra till framdriften behöver det finnas tillräckligt med materia. Eftersom det finns mycket lite materia i rymden kommer en propeller inte fungera.

En raketmotor är en motor som bygger på principen att varje kraft har en motkraft (Newtons tredje lag). Genom att massa slungas i väg med hög hastighet åt ett håll ger detta en kraft som driver farkosten åt andra hållet. De flesta raketmotorer i rymdfarkoster bygger på kemisk förbränning, där bränslet antänds och skapar en mycket varm gas som slungas ut och driver raketen framåt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Raketmotor

En jonmotor är en variant av raketmotor där joner används som drivmedel i stället för kemiskt bränsle. I jonmotorn värms en tung gas, ofta Xenon, upp tills den joniseras och på så sätt skapas ett plasma som består av positivt laddade joner och negativt laddade elektroner. Med hjälp av ett elektriskt fält accelereras jonerna så att de lämnar motorn med hög hastighet. Detta skapar en drivkraft som driver farkosten åt motsatt håll från jonflödet. Jonmotorer används bland annat för att kontrollera satelliters position samt i vissa rymdsonder, t ex i rymdsonden Dawn som utforskade asteroiden Vesta och dvärgplaneten Ceres. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jonmotor

Ett solsegel utnyttjar framförallt strålningstrycket som uppstår när solljus reflekteras i stora reflektorer. Det skulle även vara möjligt att använda solvinden, det vill säga de laddade partiklar som hela tiden strömmar ut från solen. Då skulle man i så fall spänna upp elektriska ledare som skapar ett elektriskt fält som fungerar som en “segel” som reflekterar elektronerna i solvinden, och därigenom ger rymdfarkosten en drivkraft framåt. Eftersom både solstrålningen och solvinden avtar kvadratiskt med avståndet från solen är denna teknik mest effektiv i de inre delarna av solsystemet. Solsegel användes första gången i rymdsonden IKAROS 2010. https://sv.wikipedia.org/wiki/Solsegel